När lugnet i stormen försvinner...

Ibland tänker man att med tiden vänjer man sig och att jag kommer förstå att jag inte alltid kommer kunna ha dig nära...
Jag försöker vara glad för din skull, men egoistiskt tänker jag och undrar vad som hade hänt om jag hade åkt på resan ensam utan dig. Då hade du garanterat varit kvar i denna staden och inte bestämt dig för att flytta om en vecka...

Allt har gått fort, allt med oss har gått fort fram, det sa bara klick och jag hade en ny person vid min sida en person som var speciell och inte som alla andra jag träffat och varit med i hela mitt liv.
Detta var en person som lärt mig så otroligt mycket och som har varit mitt lugn i stormen... Så frågan är vad händer nu?

Kan de vara försent att säga som det är???

Jag förstår att du vill testa nya vägar som du inte sett förut, jag förstår att detta är ditt äventyr...
Dock så är det svårt att släppa taget och veta att du snart är härifrån långt bort istället för ett samtal.

Allt förändras det förändras för alltid...
dock så har vi alltid minnena av den vardagen vi delat nu i ett halvår innan det är dags att skilja på våra vägar för ett tag.

Något som gör oss starkare, något som du verkligen vill...

Fast än jag aldrig kommer visa det för dig så gråter jag och är ledsen för att du kommer vara längre bort än ett samtal.
Dock så har jag den sidan av mig som är glad för dig och det är den sidan du kommer se!

All Lycka!

Xoxo